Jasmine, mitt hjärta!! <3
Efter 5 månaders kolik vände livet.. Vi har ännu lixom inte kommit över det då det framstog mycket tjafs mellan oss.. Krigar oss genom dagarna och försöker lé och vara glada.. Men det är lixom tufft att försöka vara lycklig när man inte är det till 100%!
Jag vet att allting kommer bli bra för jag litar på oss och det vi har tillsammans.. Men ibland ger man upp och undrar?
Det har varit mycket skrik och gråt och det är det fortfarande eftersom vi inte riktigt än vet vart vi har varandra, vi gick igenom en jobbig period men vi höll fast varandra och står fortfarande kvar men är det för barnens skull eller för oss egna? Ibland kommer det en tankeställare..
Jasmine har hunnit bli 7 månader och hennes tryckhet är hos mej, hon gråter hysteriskt när hon kommer i närheten utav pappa eller någon annan.. Jag hoppas det ordnar sej med tiden.. Hon tycker inte om att jag går ifrån henne, då blir hon ledsen och börjar gråta..
Jag känner en skyldighet nu att vara där hon är och inte lämna henne eftersom det var just det jag gjorde när hon var knappt 1 månad gammal, eftersom jag inte klarade av det pga hennes kolik.. Idag är jag en bra mamma åt henne, men då kände jag mej värdelös..
Jag klarade inte av hennes skrik, gråt och gnäll.. Jag hade turen som fick hjälp annars hade jag gått under.. Jag mådde piss och gör det än kan inte riktigt släppa att jag lämnade bort henne.. Med vilja lixom så att jag kunde ta hand om min son och få sova.. Jag var självisk känns det som..
Folk säger att jag hamnade i en deperition och inte kunde hantera den.. Och det är ju normalt, eller? Jag tänker mycket på hur mitt liv ändrade sej när jag fick Jasmine, hur mycket familjen splittras och hur vi lever idag..
Jag krigar för mina barn och jag älskar dom över allt annat, jag skulle aldrig kunna släppa min dotter igen! Hon är min och ingen annans.. Det är för mina barn jag lever, och jag måste ha dom vid min sida för varje dag som går!
Kommentarer
Trackback
