När livet förändrades totalt..
Efter att min vilde somnat i vagnen satt jag kvar på bänken och började tänka på mitt liv..
Detta 1½ året har varit både mitt bästa och sämsta i mitt liv, det är fan inte lätt och leva ett liv med övervikt pga utav något man fick under en graviditet.. Struman har förstört mitt liv totalt!
Jag trodde jag mådde bra men om jag verkligen tänker efter så gör jag inte det.. Idag väger jag nästan 35 kilo mer än vad jag gjorde för 1½ år sedan.. Jag lever för min sons skull och försöker se livet som något bra.. Förr var jag stolt och nöjd med den jag var, men idag skäms jag bara och vill helst inte visa mej!
Dom närmsta säger att jag inte ska ge upp utan kämpa vidare, men viljan och kraften tar lixom slut automatiskt efter ett tag.. Dom ser jag fortfarande som en stark person med motivation men ni ser fan fel, idag är jag en svag människa som inte längre står för sina åsikter eller synpunkter utan gömmer sej helst under täcket!
Från att ha varit en kvinna med självförtroende till och ha blivit ingenting!
Jag tänker alltid på vad människor runt omkring tycker om mej? Att alltid tänka på det gör mej förbannad, ja kan inte bara gå ut och känna som förr då jag kände mej vacker, idag kan jag stå timtal framför spegeln och inte det minsta känna mej fin.. Det är en riktig plåga!
Jag är ful, ful, ful! Det var länge sen jag kände mej vacker!!
Jag fick hos en psykolog för ungefär ½ halvår sedan, och hon fick mej att må bra.. Iallafall för stunden! När ens självförtroende nått botten och livet totalt vänt sej så är det verkligen svårt och acceptera vem man är idag och hur man ser ut.. Jag kan iallfall inte acceptera mitt utseende och min kropp idag för jag vill tillbaka till den jag var förr..
Mitt livs kärlek hatar att se mej nere och ledsen, vilket är allt för ofta! Jag försöker visa mej stark och glad men insers inne gråter jag.. Han förstår inte riktigt på mej och mina känslor, vilket jag kan förstå.. Allting är väldigt jobbigt för han och han tror jag bara är ute efter tjafs och bråk och tror att jag inte alls försöker.. Jag önskar att han kunde se rakt igenom mej så jag slapp förklara dag in och dag ut hur jag egentligen mår.. Jag ser på honom att han vill ge upp men viljan till att försöka är starkare så han stannar kvar hos mej.. En dag, kanske han inte orkar mej och går ut genom den dörren om det inte blir förändring inom mej själv.. Jag måste få hjälp annars kommer jag förlora allt jag äger och har!
Jag ser alltid ledsen, sur och trött ut.. Det är ingenting jag kan göra åt, det är så jag ser ut för tillfället (?) Jag försöker verkligen leva igenom mina dagar utan denna plåga men det ploppar lixom bara upp i huvudet på mej.. Jag vill vara en vacker kvinna även fast jag fött barn.. Varför skulle just jag få detta helvete? Har jag gjort så mycket fel i mitt liv att du plågade mej så hårt gud? Förlåt mej..
Det känns som jag lever detta liv själv, att alla jag känner är emot mej och vill inte mitt bästa.. Det känns som om alla vill få bort mej! Jag vill bli av med mitt hat, min ilska.. Jag vill vara lycklig igen!
Jag måste lära mej och säga till mej själv, KÄMPA, GE ALDRIG UPP! Men det är svårt jag vill tro på det, men hatat tar över oavsett hur jag än tänker..
Förhoppningsvis (?) vänder allting när jag fött min dottra och jag får möjligheten att minska i vikt, jag skulle kunna gå på eld, hoppa från berg, göra allting som står i min makt för att bevisa att jag behöver detta, jag känner mej som en tant med ryggproblem som jämt är trött och irriterad.. Jag blev 22 år för en månad sedan och ska väl inte leva såhär resten av livet? Om livet ska vara så orättvist då vill jag inte leva.. Och gör mej då en tjänst och visa på något sätt att mitt liv ska vara så..
Kommentarer
Jenny
Ida gumman, jag blir jätte ledsen att läsa det du skriver. Jag vet att livet är jobbigt ibland och jag kan inte leva mig in i det liv du lever och säga att jag förstår dig. Men jag önskar att du klarar av allt du går igenom med och står på dina ben igen en dag.
Tänk att du har en fin man och en son och dessutom väntar en flicka. Ta hand om dig. Kram Jenny
Ida
Tack för dina värmande ord! ♥ Jag är evigt tacksam för att jag har min familj och skulle aldrig välja bort dom. Bli inte ledsen av mina ord, jag hoppas att någon dag ska jag få tillfälle och bli den Ida jag var förr.
Saknar dej!
Jenny
Det är ingenting du behöver tacka mig för.
Men Ida jag har aldrig sätt dig svag eller ledsen jag vet att du inte har visat det förut. Jag hoppas att du klarar av det här. Och jag önskar dig all min lycka.
Saknar dig med kram
Trackback
