Mötet med min läkare gick faktiskt jättebra.. När jag satte mej ner på stolen så rann orden bara ut ur munnen på mej.. Innan vi gick in sa jag till pappa: du får hjälpa mej att prata.. Men det klarade jag ju av galant! :) Hon förstog mej och sa att jag också hade hamnat i en deperation, vilket jag själv anade, ska börja få gå hos en kurator och hon därefter ska bedömma om jag ska få åka in på operation eller ej. Ska även lämna in blod fler ggr i månaden så dom har mer koll på mej..

Jag hoppas för min egen skull att jag får operara mej, för då kommer jag klarar av min vardag bättre! Innan jag fick sjukdomen tvekade jag aldrig på mitt liv, men det är något jag gör regelbundet idag!

Jag måste få förändring och det är snabbt och det är skönt att min läkare märkte på mej att jag verkligen inte mår okej utan att jag behöver akut hjälp snabbt!

Nu håller jag bara tummarna och att allt annat ska gå bra..