INSKOLNINGS BESKYMMER!

Nu har inskolningen pågått i 3 dagar, han har än inte funnit någon kontakt med hans lärare och dom verkar inte heller försöka, förra veckans barn som inskolades får all uppmärksamhet eftersom det ända dom gör är och gråter och vill vara i deras famnar.. Dom nya barnen får ingen möjlighet att visa upp sej..

Det känns inte okej och lämna han imorgon på dagis själv imorgon, dom vill att man ska gå ifrån men efter idag tror jag nog inte jag vill, han varken åt eller sov och satt bara i min famn..

Jag hade värsta diskutionen med en utav mammorna och hon hade exakt samma åsikter som mej, jag tycker dom arbetar fel ha längre mellanrum mellan inskolningarna så alla barn hinner vänja av sej.. Jag menar dom menar på att på Måndag ska min son vara 100% klar med inskolningen och jag kan lämna honom som ingenting..

Jag har berättat hur min son är och att han har väldigt mycket energi och förstår själv inte när någonting är farligt, och jag är rädd att dom inte ska se efter honom och att han ständigt ska göra sig illa och bara gråta.. Jag vet att han klarar det här men jag är ändå så beskyddande och larvig av mej men det är nog alla mammor när man för första gången ska vara i från sin son några timmar om dagarna..

Det är dom som ska söka kontakt med ens barn och det är en själv som ska stå på sidan lixom så han vänjer sej, men det är jag som springer efter honom som en idiot, och tystar han när han blir ledsen, sitter typ helt ensam vid maten och söver honom själv i ett hörn.. Allting skulle se bättre ut om han hade någon som hela tiden var nära han så han iallfall började känna närhet av en..

Jag har gått in på min sista månad nu också, och igår var det väldigt kämpigt och jobbigt det hög och stack i underlivet och det kändes nästan som om jag skulle tuppa av, ali blev lite rädd och trodde att jag ville åka in.. Det läskiga la sej och jag kunde koppla av.. Min son börjar märka att mamma inte orkar så mycket nu och kräver mer än vad han brukar så det är lite jobbigt..

Fan det känns bara som om jag klagar, men jag tror jag ångrar att jag redan inskolar min son tycker han är för liten men jag har inget val, jag föder snart och behöver "ensam stund" med Jasmine också för att hon ska känna sej älskad.. Jag hade aldrig satt in honom på dagis såhär tidigt om jag inte blev gravid..

Jag känner att ingenting går som det ska, och jag vill bara ta någon i armen och klaga men jag vet inte om jag har rätten till det? Hjälp!