Gråten i halsen sitter jag och ser bilder på mig för 2år sedan. Jag längtar tillbaka till det självförtroendet och den kroppen. Att jag kunde se mej själv i spegeln och verkligen gilla det jag såg, att jag inte skämdes att gå ut genom dörren och tänka att folk skulle vänder sig om och pratar bakom min rygg..

Idag lever jag i ett skal som jag vill komma ur.. Är trött på att leva som en deppig människa vill njuta av mitt liv som jag alltid gjort förut..

Jag tycker att ingenting är värt längre, jag vet att det låter helt sjukt jag väntar mitt andra barn och lever igentligen det liv många strävar efter men jag är inte lycklig i själen efter att jag fick diagnosen struma. Den har förändrat mitt totalt, 35 kilo mer på benen och mår både psykiskt och fysiskt dåligt..

Många kanske tycker nu att jag är en idiot som bara tänker på sej själv och inte inser allt fint jag fått? Men jag tänker alltid på min familj och jag tar dom alltid i första hand, men när man inte mår bra inombords så fungerar ingenting..

Det är säkert fler där ute som känner igen sig med det jag skriver, även om dom inte har struma det kan handla om 100 andra saker för om man får förändringar i livet som man inte väntat sig så förlorar man självförtroendet och sitt hopp alla har i sitt liv..

Och som jag alltid önskar och ber om är en chans till att få tillbaka den person/kropp jag var/hade förut det skulle förändra så extremt mycket i mitt liv..