Ilska, jag har sån ilska! Hur kan man bära så mycket hat.. Varför har gud sagt att man ska vara ledsen och må dåligt? Ibland orkar kroppen inte mer och då exploderar man.. Tror ingen människa här tycker om att må dåligt? Visst ibland är det jätteskönt att få gråta absolut, och sedan känna att man har någon som älskar än och berättar allt fint om en.. Men i vissa fall hjälps inte det heller, man har kvar ilskan och hatet länge inom sej och går runt med ett argt ansikte hela dagen!

Jag vill aldrig må dåligt, om jag tänker efter så har jag ingen anledning idag av att må dåligt jag har världens underbaraste man som gör allt för mej han gråter när jag gråter och han skrattar om jag skrattar han sa nyss till mej en blomma behöver vatten för att växa om inte du ger mej ett leende växer jag inte, le för älskling! Hans ord gör mej knäsvag jag tyckar GUD att jag fann dej.. Tillsammans har vi bildat en familj vi har världens vackraste son och en galning till hund.. Vi lever perfekt!

En gång för länge sedan trodde jag inte att livet hade någon menning, allt jag gick igenom var skit.. Inombords mådde  jag så jävla dåligt men på utsidan skrattade jag och log till alla och folk trodde att jag mådde underbart eftersom jag alltid var tjejen med det stora leendet.. Pratglad och spring i benen.. Letade fram min studentmössa för några dagar sen där stog det bara: "Glad tjej med ett stort leende på läpparna!" "Såg aldrig denna tjej ledsen eller sur, alltid glad hon spred glädje runt omkring sig!" "Det kom bara skratt och glädje från hennes ansikte!" m.m Jag menar inte att jag aldrig var glad och mådde bra såklart jag gjorde men för det mesta tänkte jag mycket på hur jag ville ha livet såg aldrig framåt stannade min själ på den jobbiga perioden, jag var rädd att fortsätta för dom jag levde med då var jag rädd att förlora, men det fanns ingenting att förlora dom var skit! Och jag är glad att jag insåg det.. Om jag inte hade gjort det hade jag nog stått kvar där idag.. Tyvär!

Det är jobbigt att gå tillbaka och se hur ens liv såg ut då men om jag jämför med det jag har idag och det som jag hade då är jag en helt annorlunda person, visst jag har alltid varit stark och sagt mina ord och aldrig låtit någon trampa på mej men min personlighet har blivit ännu mer starkare.. Och jag är lyckligare framför allt.. Bara efter några dagar då jag hade träffat ali kom min pappa fram till mej och frågade om det var något jag ville prata om, jag såg så lycklig ut sa han.. Jag sa bara nej, det är ingenting jag mår bara så bra! Pappa älskar att se mej må bra, och han märker alltid om jag mår dåligt. Han har ringt flera gånger och sagt är det säkert att du mår bra, jag känner i hjärtat att något är fel.. Hur kan man känna sånt? Min far är den mest älskvärdaste person på denna jord.. JAG ÄLSKAR HONOM!! Det är något jag ärvt utav honom att känna när någon mår dåligt, att lyssna och sedan skita i ens egna känslor.. Jag var länge en sån person som alltid lyssnade och stöttade mina vänner och bekanta men jag fick aldrig något tillbaka.. Nu idag finns jag bara för dom som jag vet är värda det, alla andra har jag lagt åt sidan..

Jag förstår inte hur skönt det kan vara att få rensa ens tankar, ååååååh det är så skönt! Känner redan i hjärtat en lättnad, har blivit stark återigen och orkar stå på mina ben. Jag vill aldrig känna det här ilskan..